Lovisa

Köpte en ny klänning igår. Provade den i fredags när jag va ute på ikano-huset och provade den då i min vanliga storlek, alltså 38. Har alltid haft 38, så länge jag kan minnas. Ibland i vissa kläder även strl 40. Men klänningen va för stor. Tänkte in mer på det, utan insåg att jahopp, kommer inte kunna ha den.
Sen va jag inne i stan igår och framkallade kort, och medans jag väntade gick jag in på HM och provade då klänningen i storlek 36. Tänkte att prova går ju alltid. Och den satt perfekt. Jag är alltså numer en storlek 36 :-O. trodde jag aldrig skulle inträffa.
MEN, här kommer vi till problemet. Kommer ha skitsvårt att hitta klänningar!!!! För har bredare höfter än en "normal" 36:a.. och är lång.. så kommer va svårt att hitta nåt som inte är för kort eller för tight om röva. hmm. men men, får la bli lite kräsen eller nåt då:P

Vet att jag måste gå och kolla upp det snart.. måste måste. För fler och fler saker dyker upp som gör mig mer och mer orolig.. eller.. rädd snarare. Rädd för vad svaret ska bli. Allt jag läst stämmer in..
Skulle jag va villig att kämpa? Jag vet faktiskt inte.. leva för dagen eller leva för framtiden.. just nu gäller nog dagen i mitt fall.
Framtiden har redan ändrats.. så ingen mening med att försöka förutspå den. "Det som händer just nu är alltid helt rätt, vi vet bara inte alltid varför"

Haft en obehaglig känsla hela dan i dag.. en känsla som annars bara dyker upp då och då. Har känslan just nu.. har smärtan just nu. Men vart ska man gå? Och vem ska lyssna på en?
Mina vänner gör det inte iaf.. allt skämtas bort, och här sitter jag med mina plågoandar och vill bara ha en push, en push att våga. Våga ta reda på om nåt är fel, eller i bästa fall, få veta att allt är bra.
Har fått den pushen från ett enda håll.. en nyfunnen vän som alltid lyssnar och håller käften om det till andra.

När fan ska jag våga...?