ångest
Det här är en text som jag läst flera gånger på http://vildangel.net/ . en så fin minnessida.
och texten är så bra skriven
Vinden som blåste var varken varm eller kall, den smekte hans ansikte som en vakande moder.
Han gick efter stigen som han lärt känna ända sedan batnsben
Han skulle aldrig kunna gå vilse i den här skogen. Träden, fåglarna, ja t.o.m solen var hans vänner,
han älskade att bara gå omkring i
sin skog. Solen värmde honom och vinden spelade hans favoritmelodi. Stigen slingrade sej fram,
tog med honom på en resa som han inte visst
var den skulle sluta.
Visst är det skönt när allt känns bra? När allt bara går ens väg, jobbet, vännerna, familjen?
Allt, det bara följer med och går brevid en. Man vaknar på
morgonen och det kan kännas tungt att vakna, men man vet att allt kommer att bli bättre bara
man får i sej lite kaffe. Ingenting kan gå fel, fru Fortuna
sitter på ens axel och ler sitt bredaste leende. Människor man möter ler och hälsar,
nickar igenkännande när man är och handlar. Sånt känns bra fast
man inte tänker på det så mycket. Att få vara med sina vänner och bara prata om allt och ingenting,
komma på jobbet och känna att man betyder nåt,
att man kanske gör någon glad. Det är ju det som är livet eller...?
Har du vaknat någon gång och trott att du ska dö?
Har du suttit och sett på tv och plötsligt fått sån hjärtklappning att svetten
sprutar om dej och du tror att allt är förbi?
Har du legat sömnlös och funderar på varför du igentligen bryr dej om att fortsätta leva?
Har du kännt att allting är förgäves och inget går att göra åt det?
Har du kännt hur det känns att inte vilja leva mer?
Det har jag...
Vinden som tidigare varit som smekningar mot hans kind, blåser med isande
kyla rakt igenom hans kläder.Den stoppas inte av hans tunna jacka utan
med sin ilande kyla bryter den sej in i hans kropp. Han tittar upp på himmlen:
" Solen, vart tog solen vägen? Den fanns ju där för en sekund sen."
Himmlen är nu grå med svarta strimmor som sakta äter upp allt som är ljusare.
Han känner en känsla smyga sej på honom, den smakar rädsla. Han
tittar in mot skogen för att se var han är, han har ju gått denna väg så många
gånger innan, men den ser inte ut som den brukar. Träden är inte längre
gröna och fyllda av liv, de verkar vara högre än vanligt och svåra att urskilja.
Den vältrampade stig han alltid följt har försvunnit under hans fötter. Det
enda som syns av den är en smal, svart linje som slingrar sej fram i
den mörka skogen. Han stirrar vilt omkring sej, hjärtat bultar våldsamt i hans
bröst, tårarna bränner som eld i ögonen. Han är vilse, vilse i sin egen skog...
Känslor... hmm... dom kan verkligen ställa till det. Jag menar, att vara kär är
tex en underbar ,stark känsla, medans sorg är en lika stark känsla men
på det motsatta sättet.
Man kan inte styra sina känslor sägs det men alla vill ju vara lyckliga, eller hur?
Okej, alla vill det, då kan vi säga såhär, dom flesta människor jag
känner är väl lyckliga, inte hela tiden men om vi ser det stora hela så är dom det.
Dom vill vara lyckliga och gör allt för att vara det. Innebär inte det då
att man kan styra sin känslor? Är lycka grundinställningen (default) för
människan eller finns människor som har en annan grundinställning (default)?
Nåt att tänka på kanske. Jag tror att jag fick en inställning som innebär
att jag inte alltid kommer att klara av att vara lycklig. Att jag fick den av en
anledning som ännu är okänd för mej. Jag hoppas att jag kommer att få
reda på varför jag inte fick det som de flesta andra har.
Nu tycker säkert många av er att detta inte stämmer, att alla har
samma grundinställning och att känslor förändras hela tiden. Visst, ingen är glad hela
tiden, ingen är lycklig 24-7, men hur kan det komma sej att vissa människor
mår så mycket sämre än andra, är den svagare än den som oftare mår
bra? Är det fel på den människan?
Jag vet att att vissa genomgår långa perioder av deppresioner,
mycket svårare än vad dom flesta andra kan förstå. Många tycker:
"Vaddå deppig, jag har också varit nere, det är väl förfan inget att
sjukskriva/haka upp sej på, det går ju över! En del känner bara efter för mycket".
Låt dessa människor gå i mina skor ett tag, låt dom känna vad jag känner.
Dom vet inte hur det känns att tappa tron på sej själv, att vakna på
morgonen och undra varför. Visst kan dom varit nere flera gånger men jag tror
inte dom hunnits å långt in i deras egen skog att dom insett att dom är
vilse och att vägen tillbaka inte syns. Dom flesta går under sitt liv vilse flera
gånger men aldrig så långt eller så länge att dom börjar ge upp hoppet
om att hitta tillbaka. Det är den största skillnaden mellan mej och många andra.
Jag är vilse och vet inte om jag någonsin hittar tillbaka.
Paniken börjar välla upp inom honom, vad ska man göra. "Javisst ja, sitt ner och
slappna av ett tag, tänka igenom situationen."
Han sätter sej ner på en murken stubbe som han aldrig sett förut. När han satt sej blir han kall i
hela kroppen, paniken går inte att rå på. Han ställer sej
upp och springer allt vad kroppen orkar, rakt ut i skogen. Han springer tills
krafterna sinat helt och han ligger och skakar, snyftar i fosterställning. Tankar
snurrar runt i huvudet så fort att han inte kan tänka alls, "Ska jag springa mer?
Varför är det kallt? Hör nån mej om jag ropar? Vart tog stigen vägen?
Vem var det som snodde mitt sudd i sexan"? Han tänker på allt och ingenting, har ingen kontroll på
tankarna alls. Till slut orkar han kämpa emot utan
låter dom ta över helt. Tårarna sköljer bort svetten från hans ansikte.
Tänkt dej en helt vanlig kväll, ta en onsdags kväll. Det är nya avsnitt av Vänner,
Spin City och Tredje Skiftet. Du sitter i soffan men några kompisar,
dricker kaffe å skrattar åt Paul i Spin City. Plötsligt börjar hjärtat öka takten,
snabbare, snabbare... en känsla av att inte kunna kontrollera din kropp tar
över. Du börjar skaka och svetten bryter fram. Dödsångesten slår ner i ditt hjärta
likt en örn som fångar sitt byte. Du tror att du ska dö, framför
Tredje Skiftet, precis där du sitter. Du stirrar vilt omkring dej, vill säga till dina
vänner att du kommer att dö men får inte fram ett ord. Du är fånge i din egen
kropp och den håller på att svälja ditt liv. Har du känt så nångång...
har du verkligen känt så? Det är en del av hur jag mår. Det är nåt som kommer
utan varning och sliter sönder mej, lämnar mej skakande och rädd.
Panikångesten... Den lämnar mej inte, vaknar mitt i nätterna av den, skakande och
snyftande med en puls på 200 och torkade tårar på mina kinder.
När man haft den vid sin sidan nog länge så lär man sej att leva med den.
Den har bytt plats med Fru Fortuna och sitter nu på din axel och väntar på
att få kasta sej över dej med all sin kraft. Undrar var hon tog vägen?
Sakta börjar han kunna andas som vanligt igen, pulsen börjar gå tillbaka till det normala.
Det känns som om han sprungit ett maratonlopp, han är helt
slut i hela kroppen. På vingliga ben reser han sej upp och torkar bort tårar
och svett som svider i ögonen. Han tar ett djupt andetag. Vad var det som
hände? Han ser sej omkring och då, kommer insikten att han är vilse
Långsamt börjar han gå åt det håll han tror är tillbaka,
skogen har blivit kall och fåglarnas glada
sång har byts ut mot spöklika ekon långt borta.
"Någonstans därborta finns vägen tillbaka", tänker han,
någonstans där borta.....
Ungefär så känner jag ibland.
och texten är så bra skriven
Vinden som blåste var varken varm eller kall, den smekte hans ansikte som en vakande moder.
Han gick efter stigen som han lärt känna ända sedan batnsben
Han skulle aldrig kunna gå vilse i den här skogen. Träden, fåglarna, ja t.o.m solen var hans vänner,
han älskade att bara gå omkring i
sin skog. Solen värmde honom och vinden spelade hans favoritmelodi. Stigen slingrade sej fram,
tog med honom på en resa som han inte visst
var den skulle sluta.
Visst är det skönt när allt känns bra? När allt bara går ens väg, jobbet, vännerna, familjen?
Allt, det bara följer med och går brevid en. Man vaknar på
morgonen och det kan kännas tungt att vakna, men man vet att allt kommer att bli bättre bara
man får i sej lite kaffe. Ingenting kan gå fel, fru Fortuna
sitter på ens axel och ler sitt bredaste leende. Människor man möter ler och hälsar,
nickar igenkännande när man är och handlar. Sånt känns bra fast
man inte tänker på det så mycket. Att få vara med sina vänner och bara prata om allt och ingenting,
komma på jobbet och känna att man betyder nåt,
att man kanske gör någon glad. Det är ju det som är livet eller...?
Har du vaknat någon gång och trott att du ska dö?
Har du suttit och sett på tv och plötsligt fått sån hjärtklappning att svetten
sprutar om dej och du tror att allt är förbi?
Har du legat sömnlös och funderar på varför du igentligen bryr dej om att fortsätta leva?
Har du kännt att allting är förgäves och inget går att göra åt det?
Har du kännt hur det känns att inte vilja leva mer?
Det har jag...
Vinden som tidigare varit som smekningar mot hans kind, blåser med isande
kyla rakt igenom hans kläder.Den stoppas inte av hans tunna jacka utan
med sin ilande kyla bryter den sej in i hans kropp. Han tittar upp på himmlen:
" Solen, vart tog solen vägen? Den fanns ju där för en sekund sen."
Himmlen är nu grå med svarta strimmor som sakta äter upp allt som är ljusare.
Han känner en känsla smyga sej på honom, den smakar rädsla. Han
tittar in mot skogen för att se var han är, han har ju gått denna väg så många
gånger innan, men den ser inte ut som den brukar. Träden är inte längre
gröna och fyllda av liv, de verkar vara högre än vanligt och svåra att urskilja.
Den vältrampade stig han alltid följt har försvunnit under hans fötter. Det
enda som syns av den är en smal, svart linje som slingrar sej fram i
den mörka skogen. Han stirrar vilt omkring sej, hjärtat bultar våldsamt i hans
bröst, tårarna bränner som eld i ögonen. Han är vilse, vilse i sin egen skog...
Känslor... hmm... dom kan verkligen ställa till det. Jag menar, att vara kär är
tex en underbar ,stark känsla, medans sorg är en lika stark känsla men
på det motsatta sättet.
Man kan inte styra sina känslor sägs det men alla vill ju vara lyckliga, eller hur?
Okej, alla vill det, då kan vi säga såhär, dom flesta människor jag
känner är väl lyckliga, inte hela tiden men om vi ser det stora hela så är dom det.
Dom vill vara lyckliga och gör allt för att vara det. Innebär inte det då
att man kan styra sin känslor? Är lycka grundinställningen (default) för
människan eller finns människor som har en annan grundinställning (default)?
Nåt att tänka på kanske. Jag tror att jag fick en inställning som innebär
att jag inte alltid kommer att klara av att vara lycklig. Att jag fick den av en
anledning som ännu är okänd för mej. Jag hoppas att jag kommer att få
reda på varför jag inte fick det som de flesta andra har.
Nu tycker säkert många av er att detta inte stämmer, att alla har
samma grundinställning och att känslor förändras hela tiden. Visst, ingen är glad hela
tiden, ingen är lycklig 24-7, men hur kan det komma sej att vissa människor
mår så mycket sämre än andra, är den svagare än den som oftare mår
bra? Är det fel på den människan?
Jag vet att att vissa genomgår långa perioder av deppresioner,
mycket svårare än vad dom flesta andra kan förstå. Många tycker:
"Vaddå deppig, jag har också varit nere, det är väl förfan inget att
sjukskriva/haka upp sej på, det går ju över! En del känner bara efter för mycket".
Låt dessa människor gå i mina skor ett tag, låt dom känna vad jag känner.
Dom vet inte hur det känns att tappa tron på sej själv, att vakna på
morgonen och undra varför. Visst kan dom varit nere flera gånger men jag tror
inte dom hunnits å långt in i deras egen skog att dom insett att dom är
vilse och att vägen tillbaka inte syns. Dom flesta går under sitt liv vilse flera
gånger men aldrig så långt eller så länge att dom börjar ge upp hoppet
om att hitta tillbaka. Det är den största skillnaden mellan mej och många andra.
Jag är vilse och vet inte om jag någonsin hittar tillbaka.
Paniken börjar välla upp inom honom, vad ska man göra. "Javisst ja, sitt ner och
slappna av ett tag, tänka igenom situationen."
Han sätter sej ner på en murken stubbe som han aldrig sett förut. När han satt sej blir han kall i
hela kroppen, paniken går inte att rå på. Han ställer sej
upp och springer allt vad kroppen orkar, rakt ut i skogen. Han springer tills
krafterna sinat helt och han ligger och skakar, snyftar i fosterställning. Tankar
snurrar runt i huvudet så fort att han inte kan tänka alls, "Ska jag springa mer?
Varför är det kallt? Hör nån mej om jag ropar? Vart tog stigen vägen?
Vem var det som snodde mitt sudd i sexan"? Han tänker på allt och ingenting, har ingen kontroll på
tankarna alls. Till slut orkar han kämpa emot utan
låter dom ta över helt. Tårarna sköljer bort svetten från hans ansikte.
Tänkt dej en helt vanlig kväll, ta en onsdags kväll. Det är nya avsnitt av Vänner,
Spin City och Tredje Skiftet. Du sitter i soffan men några kompisar,
dricker kaffe å skrattar åt Paul i Spin City. Plötsligt börjar hjärtat öka takten,
snabbare, snabbare... en känsla av att inte kunna kontrollera din kropp tar
över. Du börjar skaka och svetten bryter fram. Dödsångesten slår ner i ditt hjärta
likt en örn som fångar sitt byte. Du tror att du ska dö, framför
Tredje Skiftet, precis där du sitter. Du stirrar vilt omkring dej, vill säga till dina
vänner att du kommer att dö men får inte fram ett ord. Du är fånge i din egen
kropp och den håller på att svälja ditt liv. Har du känt så nångång...
har du verkligen känt så? Det är en del av hur jag mår. Det är nåt som kommer
utan varning och sliter sönder mej, lämnar mej skakande och rädd.
Panikångesten... Den lämnar mej inte, vaknar mitt i nätterna av den, skakande och
snyftande med en puls på 200 och torkade tårar på mina kinder.
När man haft den vid sin sidan nog länge så lär man sej att leva med den.
Den har bytt plats med Fru Fortuna och sitter nu på din axel och väntar på
att få kasta sej över dej med all sin kraft. Undrar var hon tog vägen?
Sakta börjar han kunna andas som vanligt igen, pulsen börjar gå tillbaka till det normala.
Det känns som om han sprungit ett maratonlopp, han är helt
slut i hela kroppen. På vingliga ben reser han sej upp och torkar bort tårar
och svett som svider i ögonen. Han tar ett djupt andetag. Vad var det som
hände? Han ser sej omkring och då, kommer insikten att han är vilse
Långsamt börjar han gå åt det håll han tror är tillbaka,
skogen har blivit kall och fåglarnas glada
sång har byts ut mot spöklika ekon långt borta.
"Någonstans därborta finns vägen tillbaka", tänker han,
någonstans där borta.....
Ungefär så känner jag ibland.
Kommentarer
Trackback