Lovisa

Borde egentligen sova nu.. men precis när jag skulle gå och lägga mig hamnade jag
på en minnessida för en liten pojke. Så har suttit här i en och en halv timme nu och
läst och gråtit. Blir så fruktansvärt tagen. Att behöva gå igenom en sån sak som att förlora
sitt eget barn. hemskt

får mig att tänka lite på min fina mormor med. världens bästa människa. så fruktansvärt
go och söt. Är glad att hon fick dö hemma i sin egen säng.
Så synd bara att hon inte fick se William födas.
MEN.. jag tror att hon lever vidare.. i William. Han föddes exakt 1 månad efter att hon dog.
Så jag tror han har lånat lite av hennes själ:)

ne.. nu ÄR det dags för sängen!

William i Peruk, några månader gammal
Min systerson, Min ögonsten